Bakgrund


I den här bakgrunden till vår gemensamma historia får en av våra tidigare 
ordföranden, överste Gustav Smith, stå för berättandet. Följande text är hämtad
 ur skriften Emilie Flygare-Carlén – hennes liv och verk, som gavs ut med
 anledning av etthundrafemtioårsdagen av Emilies födelse.

LITET OM SLÄKTEN SMITH

Oberoende av sanningen i vår släkttradition att släkten Smith haft ett från
Skottland stammande ursprung, kan man nog säga att flertalet släktmedlemmar
 företett karaktärsdrag som ingalunda är typiska för genomsnittssvensken. Redan
 i yttre avseenden finner man tecken på ett mera sydländskt ursprung, bl.a.
mörka, ofta bruna ögon och nästan genomgående mörk hårfärg. Ännu tydligare
 framgår detta av inre egenskaper, ett livligt temperament, ett ofta uppbrusande
 humör, nackstyvhet, en romantisk läggning, ej sällan vidskeplighet, lättrördhet
 samt understundom despotism och påstridighet. Allt detta kräver givetvis icke
 något utländskt ursprung; det kan också i viss mån vara nedärvt från
vallonsläkten de Witt och från den Stieglerska släkten med dess tyska härstamning. Och slutligen kan man ej bortse från att bohuslänningen tillhör ett
gränsfolk som endast 300 år lytt under den svenska Kronan och dessförinnan var norskt.

Den typiska bohuslänningen företer nog ännu i dag ett kynne rikt på motsatser, stundom godsint och livligt, stundom tungsint och dystert och någon gång 
obehärskat och vildsint.

Att härvid den bohuslänska naturen med dess egendomliga blandning av
naturskönhet och vildhet, av idyll och farlighet utövat ett starkt inflytande på
 folkkaraktären, säger sig självt.

Slutligen är det givet att fiskare och sjömän genom sina yrken står naturen och dess växlingar vida närmare än inlandsfolken på slättbygden eller i skogarna. Livsfaran, som för kustbon blivit en ingrediens i den dagliga tillvaron, måste
 också sätta sin prägel på bohuslänningens väsen och tankevärld.

Emilie Smiths farfarsfar amiralitetskaptenen Olof Smith (16861746) tycks ej helt ha trivts i det lilla oansenliga Strömstad – eller kanske var det hans maka Anna
de Witt – ty sedan han lämnat tjänsten flyttade han i slutet av sitt liv till Västergötland och Repelycke gård i Västra Tunhems socken där han tillbragte sina återstående levnadsår. Han har sin gravplats i Ulfsparreska gravkoret.

Hans son, Gustaf Olof Smith (1720-1789) tillbragte sina uppväxtår i Strömstad och valde faderns bana, i det att han i början av 1740-talet blev löjtnant vid Kongl. Maj:ts Flotta. Under vistelsen på Repelycke gjorde han bekantskap med
en ung adelsfröken Märtha Catharina Belfrage och den 10 december 1746, samma år som fadern dog, vigdes de två unga på det Belfrageska säteriet Friestorp samt bosatte sig på Repelycke.

Emilie Smiths farmor var dotter av löjtnanten Rutger Belfrage och fröken Elsa
 Christina Soop. Genom sin härstamning i tionde led från konung Karl VIII Knutssons dotter Christina samt ätterna Thott och Gyllenstierna var Elsa Christina av gammal östgötasläkt. Ätten Belfrage (Befritz) kom år 1624 från
Skottland och erhöll svenskt adelskap år 1666.

Hennes dotter Märtha Catharinas liv blev ingalunda en dans på rosor. Maken, Gustaf Olof, hade visserligen lämnat sjön men började åter längta ut mot öppna
vatten. Ar 1753 lämnade familjen Repelycke och flyttade till Strömstad. Det blev en besvärlig resa för den unga modern och hennes två små söner. Och ett tredje barn bar hon under sitt hjärta.

Med Gustaf Olofs flyttning till Strömstad fick släkten fast förankring i denna stad, där alltsedan dess flera eller färre Smithar levat eller lever sitt liv.

Märtha Catharina skänkte sin make ej mindre än tio barn, av vilka dock sex dog vid späd ålder. Barnadödligheten var stor på den tiden. Det blev den andre sonen i ordningen Rutger (eller Rogier) som skulle föra familjens öden vidare.

Gustaf Olof lämnade militärtjänsten vid flottan och gick över till kofferditjänst som
”coopvaerdicapitaine”. Med tiden lämnade han sjön, blev en förmögen affärsman och skeppsredare samt gjorde stora affärer i spannmål och salt en gros. När så i mitten av 1700-talet sillen började gå till i Skagerack, blev det lysande tider för 
fiskefartygen och deras redare.

Gustaf Olof hade ett ytterligt häftigt lynne, var envis och påstridig och låg då och då i fejd med själva magistraten i Strömstad. Även i hemmet var han uppbrusande och besvärlig och fru Märtha Catharina fick nog gjuta många tårar. År 1762 kom det till en brytning mellan makarna, och Gustaf Olof gick till sjöss på jakten ”Maria Helena” i sällskap med sin vän W. A. d’Orchimont. I tre långa år
seglade de i främmande farvatten och Gustaf Olof hann att tänka igenom mycket som varit. En dag seglade ”Maria Helena” in i Strömstads hamn och de båda makarna återfann varandra. Men Märtha Catharina var ej som förr. Ansvaret för
barnen, förlusten av de många små och mannens lynne lade sig nog tungt på
hennes sinne. Då hon år 1774 avled, var hon endast 49 år.

Gustaf Olof överlevde sin hustru i 15 år. Även han hade åldrats. Året därpå sålde han sin fastighet till sin andre son Thure, vid denna tid 23 år gammal. Denne
Thure var en för sin tid märklig och konstintresserad ung man med stort bibliotek och med myntsamling som hobby. Han avled emellertid redan år 1780, endast 28 år.

Emilie Carlén fick aldrig se sina farföräldrar. Men hon förblev förvisso inte 
oberörd av deras levnadssaga.

Vi kommer nu till Gustaf Olofs och Märtha Catharinas son Rutger, som var född 
på Repelycke den 1 februari 1751 och som tvåårig kom till Strömstad. Han hade
 ärvt mycket av faderns heta och oroliga sinne, gick till sjöss redan som 11-åring
som kajutvakt på hukarejakten ”Kronan” och seglade i 12 år på fjärran vatten.
 Det var hårda år för en liten kajutvakt och jungman på den tiden, men livet
 ombord och i främmande länder gav honom en grund av handlingskraft, 
ansvarskänsla och självtillit, som blev till gagn för framtiden. År 1774, några 
månader efter moderns död, kom han hem, tog anställning som tullskrivare i
 Strömstad, men begärde efter två år avsked. I stället skaffade han sig en egen
jakt ”Svarta örn” som sattes i fraktfart. Småningom började han bygga smärre 
fartyg dels på eget varv, dels i kompaniskap med ägaren till Morlanda varv,
 Abraham Gustaf Bildt.* Rutger slog sig också på andra affärer och hade en del
 framgångar i sin köpenskap. Men han hade större vyer och svårt att finna sig
 tillrätta i den lilla staden, där allting var fattigt och småskuret.

Midsommarafton 1781 hade han ett längre samtal med sin far, varunder han 
förklarade sin avsikt att flytta över till England, där möjligheterna vore större. Men
 så inträffade en händelse som korsade Rutgers framtidsplaner. Samma afton 
mötte han sitt öde i form av den vackra demoiselle Margaretha Stiegler, dotter till 
rådmannen Johan Andreas Stiegler i Uddevalla och hans maka Margaretha 
Bratt.

Med sitt lockiga, mörka hår, sina strålande bruna ögon, sin smärta midja och sina
 små röda skor var flickan i den scharlakansröda kjolen och det svarta brokadlivet
en verklig skönhet. Rutger själv med sina mörka ögon och klara sjömansblick, sin
 skarpskurna profil och sitt livliga temperament var också en grann karl. Det blev 
kärlek vid första ögonkastet, Rutger friade några månader senare och den 4
januari 1782 stod i Uddevalla det ståtliga bröllopet. Den vackra bruden var 19 år.

Till giftermålet hade Rutger inköpt ett hus vid Karlsgatan i Strömstad, vilket hus 
undan för undan tillbyggdes alltefter den växande barnaskaran och affärernas
 utveckling. Småningom inköptes den bredvidliggande fastigheten, vilken
 sammanbyggdes med den förra. Det blev en mängd rum, trappor, gångar och 
källare Efter hand tillkom magasin, brygghus och sjöbodar ända ned till
strandbukten, där kapten Rutger hade egen båtbrygga och lastageplats. Det blev
ett verkligt ”köpmanshus i skärgården”.

Man förstår att det stora gårdskomplexet och icke minst magasinen med sina 
dofter av tjära och av Orientens alla kryddor samt mycket annat måste bli ett
 eldorado för den lilla Emilies livliga inbillning när hon befolkade sin fantasivärld
 med både naturliga och övernaturliga gestalter och sagoväsen.

Rutger Smith blev tidigt en ansedd man och erhöll redan 25-årig sitt borgarbrev.
 Med tiden invaldes han bland stadens äldste. Vid rådmansvalet 1803 erhöll han
 röstmajoritet, men avböjde tacksamt. Han hade nog med att sköta sina växande
 affärer.

Emilies farfar Gustaf Olof fick uppleva både sonens bröllop och ankomsten av de
 fyra första barnbarnen. Han blev den unga fru Margarethas gode och faderlige
 vän, till vilken hon anförtrodde sina bekymmer och fann tröst, när Rutgers 
uppbrusande lynne och ”mjältsjuka” hotade hemfriden.

Tiderna var oroliga och den politiska barometern pekade ofta på storm. Ar 1788 
bröt Gustaf III: s krig mot Ryssland ut. Danmark-Norge, som ingått allianstraktat
 med Ryssland, tvingades av detta land till en diversionsmanöver mot Sverige.
 Norska trupper invaderade Bohuslän och anföll Strömstad från landsidan.
 Borgerskapet hade bildat en frikår och hamnbatterierna sattes i stånd, men
 anfallet kom i stället överraskande från landsidan. Staden intogs och Rutger
 Smiths hem fick mottaga stora inkvarteringar, desto besvärligare som Rutger var
 ute på långresa och fru Margaretha ensam med sin nyfödda dotter Julia
 Constancia. Men redan i november 1788 utrymde norrmännen staden.

Tiderna var emellertid vanskliga och sjöfarten stördes av krig och kaperier.
 Rutger Smith drog sig småningom från sjöfarten och ägnade sig helt åt handeln.
 De bästa ”sillåren” var 1786-1799. Rutger, liksom flera andra, började anlägga
 sillsalterier och trankokerier i södra skärgården. Affärerna gick bra ända tills en
 dag sillen plötsligt försvann för att ej mer återkomma. De stora anläggningarna 
stod snart öde, där de ej revs ner. Rutgers affärsställning fick en knäck, från
vilken den sedan aldrig repade sig och som kom att påverka familjens ekonomi
 och barnens utbildning.

Men ännu var det Smithska handelshuset stort och ansett med sin handelsflotta,
 sina kaptener och skeppare, bokhållare, boddrängar och båtkarlar. Inomhus
r egerade den ståtliga fru Margaretha över informatorer och guvernanter,
 husmamseller, sy- och vävmamseller, hushållerskor och ”pigor” i långa rader.
 Det fanns gott om billig arbetskraft på den tiden.

Rutger Smiths hem var ett av de största i staden och känt för sin gästfrihet. Fru
 Margaretha var en strålande värdinna vid de ståtliga släktmiddagarna, då
 präktiga damastdukar, blänkande bordssilver och ostindiskt porslin prydde
 bordet. Man levde alltjämt i det gustavianska tidevarvet och de franska
 revolutionsmoderna hade ännu ej hunnit tränga ut styvkjortlar, peruker och
 stångpiskor. Till sådana fester samlades släkten gärna och bland dem 
understundom Rutgers frände, generalmajoren Johan Lennart Belfrage, som rest
från sin vackra gård Malma utanför Lidköping för att återse vännerna från 
Repelycke. Då förde den sirlige generalen värdinnan, sin ”söta cousine Greta” till
bordet och harangerade värdfolket i fransyska ordalag för den goda förtäringen
 och de ädla vinerna.

Under de goda åren hade Rutger Smith inköpt det lilla lantstället Kristorp strax
 utanför staden där han ordnat en liten sommaridyll, varest familjen njöt av stilla
sommarkvällar och av grönskan i skydd av de kala berghällarna.

Rutger var, liksom hela familjen, själv utpräglat musikalisk. Döttrarna sjöng gärna
 duett med informatorn och man spelade Franzéns vid denna tid så älskade
 kompositioner eller föredrog till cittran t.ex. balladen om ”Alonzo den tappre och 
skön Imogene”. Familjelivet i ”blå förmaket” fylldes av musik och högläsning
under det att damerna sydde och broderade.

Om Rutgers och Margarethas stora barnaskara skulle mycket kunna skrivas.
 Margaretha blev moder till ej mindre än fjorton barn, nio söner och fem döttrar, av 
vilka tio nådde mogen ålder. Flera dog ogifta. Av sönerna kom fyra att bliva
 huvudmän för var sin släktgren och ännu i dag lever representanter för alla fyra
grenarna.

Rutger var utan tvekan den fullödigaste företrädaren för släkten Smith med dess
 vallonska inslag. Släktdrag som starka känslor, ett obehärskat lynne,
nackstyvhet, vidskeplighet och en dragning åt det mystiska med ett inslag av
fatalism gick i hög grad igen hos honom. Men samtidigt hade han ett ömt, stundom blödigt sinne och en varm omsorg om de sina.

I många avseenden spårade man häri bohuslänska lynnesdrag. Livet vid havet
är hårt och farligt samt fyllt av växlingar. Intet står stilla, glädje och sorg skiftar.
 Glädje över lyckade skeppsfarter och givande fiskefångster, sorg att fartyget blivit
 borta och sjön tagit människoliv.

Då den hetlevrade kapten Rutger år 1782 knöt hymens band med den unga
 Margaretha Stiegler, var det nog många som undrade hur detta äktenskap skulle
 gestalta sig. Visst blev det mången gång hårda tag och heta duster, när
 mannens heta blod kokade över. Men bakom sin ungdomliga mjukhet dolde 
Margaretha mycken fasthet och värdighet och hon hade ett särskilt sätt att stilla
 makens vrede. Småningom blev hon för Rutger ett stöd som han ej kunde
undvara och hennes kloka råd hjälpte honom mången gång i svåra stunder eller i
 brydsamma affärsfrågor.

När Emilie, det yngsta barnet, kom till världen, hade de två makarna smält
 samman i ett harmoniskt äktenskap.

EMILIES BARNA- OCH UNGDOMSÅR

Den 4 januari 1807 firades Rutgers och Margarethas silverbröllop. Rutger hade
 redan ”tinningarnas gråa charm” och även i den 44 åriga Margarethas mörka hår
 skimrade ett och annat silverstänk. Från en blyg ung flicka hade hon utvecklats till en ståtlig husfru som med kraftig hand styrde det stora hemmet. Sju månader
senare, den 8 augusti, föddes en liten dotter som i dopet erhöll namnet Emilie.
 Kanske var det hjältinnan i tysken Lafontaines sista familjeroman som inspirerat 
till det poetiska namnet.

Av Emilies äldre syskon hade bröderna Johan (Jan) och Carl Peter någon tid
 studerat vid Uppsala akademi men tvingats avbryta sin akademiska bana, då 
faderns ekonomi började vackla, för att i stället ägna sig åt handel.

Äldsta dottern Catharina hade år 1806 gift sig med en pastor Brovall och
18-åringen Roger Wilhelm arbetade i faderns firma. Fjortonåringen Sven Leopold 
(Paul) var redan skeppsgosse vid Kongi. Maj:ts skärgårdsflotta, där han året 
därpå utmärkte sig under kriget mot norrmännen; han blev sedermera officer vid 
flottan och därefter kofferdikapten. Två av döttrarna, Lotten och Tilda, bodde
 tidvis utom hemmet, Lotten hos gamle Belfrage och Tilda hos en köpman
 Dietrichson.

Tre ”småsyskon” fanns dock kvar i hemmet, då Emilie kom till världen. Närmast i
 ålder var fyraåringen Edvard, vilken i fjortonårsåldern började som kajutvakt på
 faderns skonert ”Emilie Johanna” men sedan kastade om, studerade och blev vice häradshövding och advokat i Strömstad. Mellan de två, Edvard och Emilie, 
knöts från barnaåren en gemenskap som varade livet ut.

Livet i Strömstad och i det burgna borgarhuset blev för den lilla Emilie en lycklig
barndomstid. I motsats mot liknande småstäder inne i landet var Strömstad
 såsom kuststad ett ganska livligt samhälle, där fartyg från främmande hamnar
 förde med sig sjöfolk av alla nationaliteter och där Strömstadspojkarna 
utkämpade hårda strider mot mörkhyade sjömän som försökte kurtisera deras 
flickor.

I Rutger Smiths hem härskade en patriarkalisk ordning med punktlighet i allt, ej
 minst vid måltiderna. Stämningen vid bordet berodde mycket på husfaderns 
sinnestillstånd. Barnen fostrades till artighet och tacksamhet.

Sällskapslivet i den lilla staden var tidvis ganska livligt. Luciamarknaden,
 höstmarknaden och korvgillena var uppskattade festligheter. Luciamarknaden
 gav tillfälle för de dansanta damerna att uppträda i mer eller mindre exotiska 
dräkter, hemförda av kaptener och skeppare eller tillvaratagna från förlista
 främmande fartyg.

Höstmarknaden var huvudsakligen av ekonomisk art, där stora affärer gjordes
 upp och kunderna i det Smithska handelshuset ”uppmjukades” med vin och
 pepparkakor. Korvgillena, som anordnades efter höstslakten, var kvinnornas 
egen fest, där man inte bara hackade kött och stoppade korvar, utan också hann
 med högläsning, skämt och kanske litet skvaller.

Den lilla Emilie blev nog ganska bortskämd, icke minst av fadern, som hon
 älskade av hela sitt barnahjärta. Det var hon som åt fadern hämtade hans pipa
 och ”fidibus” och satte fram hans tofflor då han slog sig ner i sin vilstol.
 Belysningen i hemmen var vid denna tid svag, ty talgljusen gav föga ljus och
 vaxljus kostade man ej på sig i vardagslag. När Rutger Smith borta i sitt hörn satt
 sig att läsa någon av sina favoritböcker, kanske ”Rutger von Aschebergs
 lefnadsöden” eller ”Baron von der Trencks lefwernesbeskrifning”, måste han 
under läsningen lysa sig med en vaxstapel som han höll tätt intill boken, rad efter
 rad. I rummets mörka bakgrund syntes vaxljuset som en liten lyktgubbe sväva 
fram och åter över bladen. Det är nyttigt för oss sena tiders barn, där vi sitter i
 våra ljusa, elektrifierade hem, att drömma oss tillbaka till gångna tiders primitiva 
förhållanden.

Det roligaste lilla Emilie visste var att smyga sig ner till handelsboden på andra
 sidan förstugan. Här fanns alltid skutskeppare, fiskare och sjöfolk från fjärran
länder som kunde berätta märkliga ting för lyssnande bokhållare och boddrängar.
 Ibland kom det forbönder som varit över i Norge och som hört politiskt skvaller
 om krig och rustningar. Sjömännen, som ofta var mycket vidskepliga, kunde
 berätta om ensliga vaktnätter vid rorkulten, om sällsamma havsvidunder och om 
sjöjungfrur som visade sig för de skeppsbrutna.

Lilla Emilie satt tyst och lyssnade. I sin fantasi samlade hon varje ord hon
 uppsnappat och mycket därav återkommer många år senare i hennes 
författarskap. Hon lärde sig också så mycket av sjömansterminologi, att hon
 kunde uttrycka sig fackmässigt.

Småningom skulle Emilie börja sin skolbildning för att läras det rätt obetydliga
 pensum som ansågs behövligt för en ung flicka, innanläsning, handstil, räkning 
till husbehov samt litet ”fransyska”. Dessutom hade fadern med general Belfrage avtalat att få skicka sina flickor till Malma för att under något halvår få erforderlig
 edukation och lära sig fina seder. Emilie var alls icke tilltalad av detta perspektiv.
 Hon ville inte bli någon förnäm dam, hon trivdes vida bättre med skutskeppare 
och båtkarlar, och hon föredrog sjöbodarnas hemlighetsfulla dofter. Och så fick 
hon stanna kvar i sitt älskade Strömstad.

Någon särskild bildningstörst bekajades hon ej av. Föräldrarna tyckte det var för
tidigt att sätta Emilie i stadens ”halvpension”, varför man, som brukligt var,
 anställde en guvernant. Man får ej glömma att den högre flickskolan ej började
 arbeta förrän på 1830-1840-talet och att ”flickpensionen” med sin blygsamma 
undervisning och svaga ekonomi dock existerade långt in i vårt århundrade.

Emilies guvernant var nog litet bekymrad ibland. Flickan var långt ifrån road av
 studier och hennes tankar fladdrade åt alla håll då hon i stället skulle lära sig de 
oregelbundna franska verben. Och i hela sitt liv bevarade hon sin fasa för allt vad
 grammatik hette.

Så snart lektionstimmarna var förbi, och ibland ännu tidigare, försvann Emilie ner
till sjöbodarna eller till strandens havstång, drev och tjära. Där klättrade hon i
 roddbåtarna eller drog upp krabbor bland stenarna. När hennes bror Edvard 
hade tid att ägna sig åt systern, hade de båda ogement roligt bland allt bråte som 
följer med en skeppshandel, gammalt tågvirke, tunnor, krossade galjonsbilder
 och annat. Där kunde Emilie sitta och dikta små sagor om underliga fantasiväsen 
och hålla långa monologer.

Ute på Kristorp trivdes hon särskilt bra, ty där fanns höns, ankor och gäss, där 
kunde man plaska i den lilla bäcken eller hoppa upp och ner i jättegrytan. Men
 när den allvarliga och arbetsamma modern var med, måste hon vara mors hjälp
 då det gällde att rensa och gallra i de stora trädgårdslanden.

När Emilie var 7 år utbröt år 1814 kriget mellan Sverige och Norge, som slutade
 med Norges kapitulation. Strömstad invaderades av svensk militär och utanför 
hamnen låg svenska flottan stridsberedd. Fältmarskalk von Essen, som var
 västra arméns överbefälhavare, hade sitt högkvarter i staden. Kronprins Karl
 Johan besökte Strömstad upprepade gånger och hans oumbärliga gunstling,
 greve Magnus Brahe, bodde då i Jan Smiths hem. Rutger Smiths hus fick
 mottaga stora inkvarteringar, ofta på bekostnad av husfolkets egna sängställen.
 Men stillestånd slöts snart och Strömstad återtog sitt fredliga utseende, om också
 en del nya gravar på kyrkogården vittnade om förluster bland trupperna. Alltjämt
 var livet för Emilie en lek. Hon fick av brodern Salomon lära sig att knäppa på 
cittra och ackompanjera sig till de ballader som då var mest uppskattade. Även
tog hon lektioner i klaverspel av en gammal, något försupen organist, men 
resultatet blev klent å ömse håll.

Lika hopplös var hon i sömnad och hushåll. Att sy och brodera fann hon 
odrägligt. Om modern skickade ut henne i köket för att lära sig matlagningens 
grunder blev hon snart utkörd av den allenarådande madam Malmelin, som
 förklarade att ”dummare unge hade hon aldrig sett!”. Slakt, bak och byk var
 Emilies fasa, men hon tvangs dock att åtminstone titta på.

Flickan visade tidigt en påtaglig överkänslighet i vissa fall och emottaglighet för
r intryck som kom henne att förstora verkligheten med fantasiens hjälp. Faderns
 svåra och tungsinta lynne hade delvis gått i arv hos dottern men samtidigt hade 
hon från sin lugna och kloka mor fått en praktisk läggning och även ett
 ekonomiskt sinne, som hjälpte henne över många svårigheter.

Men lika hård och oresonlig som Rutger Smith ofta var mot sina söner, lika svag
 var han för sin lilla brunögda yrhätta till dotter.

Redan i 8-9-årsåldern började Emilie att skriva. Hon skrev på små lappar som
 hon gömde under möbeltyget på en gammal stol. Det var utkast till verkliga 
rövarromaner, som i regel började så: ”En rysligt kolsvart natt med blodröda
 skyar simmande på havet.” Hennes bror Carl hittade de små manuskripten, vilka 
väckte allmänt jubel och betog den lilla författarinnan lusten att fortsätta.

Åren gick och Emilie började växa upp till en söt flicka med sitt mörka hår och
t indrande bruna ögon. Redan i tolvårsåldern fick hon följa med fadern då han
 gjorde sina skärgårdsseglatser med den snabbseglande båten ”Kulten”, en 
specialbyggd båt som Rutger Smith använde för sina affärsbesök i den
 bohuslänska skärgården. En av de första seglatserna gick till Orust och familjen
 Bildt på Morlanda. Abraham Bildt var en av Rutgers bästa vänner. För Emilie
 blev det många färder, varunder hon med barnets receptivitet samlade intryck av
 utomordentlig betydelse för sitt kommande författarskap. Hon lärde sig
sjömanskap, hon studerade olika människotyper och hon fick av fadern inblick i
 handel och varukännedom. Och hon slukade med iver de romaner hon kom över 
i de hem fadern gästade, som t.ex. ”Midnattsklockan”, ”Röfvareslottet” och
”Celina eller det hemlighetsfulla barnet”.

Då Emilie fyllt sexton år började hon deltaga i sällskapslivet i Strömstad, där
hennes rappa tunga och satiriska läggning snart gjorde sig känd. Av sina 
flickvänner lät hon övertala sig att om stadens ungherrar skriva en liten paskill,
 som mot hennes vilja blev känd av dessa. De svor hämnd och beslöt att vid den
 stundande Luciabalen ”nobba” den lilla damen. Hon blev inte uppbjuden, men
 satt likväl tappert kvar medan väninnorna till höger och vänster blev flitigt 
uppbjudna. Då öppnades oförmodat dörren till balsalen och åtta-tio norska
officerare från Halden tågade in. De upptäckte snart den fagra tärnan och hon 
fick dansa mer än de flesta. Strömstadskavaljererna såg snopna ut.

Emilie var aderton år då hon gjorde bekantskap med den nyutnämnde
 stadsläkaren i Strömstad, doktor Axel Flygare, son till juris professorn vid
 Uppsala universitet Gustaf Flygare. Trots den stora åldersskillnaden, Flygare var
 femton år äldre, fattade Emilie tycke för den kärve och tystlåtne läkaren. På sin 
tjugonde födelsedag blev hon hans brud. Flygare sökte och erhöll provinsialläkar-
befattningen i Sunnerbo distrikt i Kronobergs län och dit flyttade de nygifta.
 Kanske kändes det svårt för Emilie att överge sin barndoms stad och sin älskade
skärgård, kanske svårast att avstå från ”Kulten” och dess glada strandhugg. Men
 hon blev ”doktorinna” och behövde ej uppleva oron att stanna på ”glasberget”
som var den tidens unga flickors mardröm.

1820-talets kommunikationer mellan västkusten och ”det mörkaste Småland” var
besvärliga, Flygares ekonomi permanent dålig och modersplikterna många. Emilie blev bunden av de nya förhållandena.

 

* Abraham Bildt var ”capitaine” samt ”kyrkopatron” i Morlanda patronats-
församling.